jensunshiine

Hola!
I fredags var det mösspåtagning på skolan. Förutom skivan det första riktiga steget mot studenten! Och missförstå mig inte, jag är glad. Det ska bli skönt att ta studenten! :D

Men det ska också bli oskönt. :( Varför då? Jo, för att det är ännu en sån där era i ens liv då man går igenom en stor förändring. Innan studenten var ens bana i livet ganska självklar, i alla fall för min del. Jag skulle gå högstadiet, gå ut med bra betyg, gå gymnasiet, gå ut med bra betyg där också. Men nu då? Visst, jag vill gå universitetet. Och helst vill jag gå ut med bra betyg där också, haha. Någon gång. Någonstans. Men när? Var? Det är inte lika säkert.

Jag menar, efter nian var det väl lite samma sak, men det var ändå på något sätt mer självklart att söka till gymnasiet, och att söka i Stockholm. Jag tänkte väl tanken att åka på high school-år och sånt, men ville aldrig riktigt ta det längre än så. Gymnasiet kändes liksom bäst att gå klart hemma. Men nu efter gymnasiet är det inte lika självklart längre. Det är självklart att jag vill plugga vidare sen, men innan dess har jag liksom 500 000 olika val att fundera över. För nu vill jag ta en paus från pluggandet. Och sure, nu tillhör jag i och för sig en av de lyckliga som vet vad de vill göra. Äntligen liksom! ;) Jag vill praktisera på dagiset, jag vill ta körkort och jag vill åka till USA och jobba som Au pair! :D

Men det är inte bara det. Detta är ännu ett sånt där "good bye"-tillfälle, precis som i sexan och som i nian. Och visst, jag överlevde de gångerna och jag kommer överleva den här gången också. Men det känns ändå svårt. Jag menar, mina kompisar kanske kommer att befinna sig på olika delar av jorden. Kontakten kanske minskar mer och mer. :( Och även om vi försöker hålla uppe den, kommer det kanske inte vara samma sak som innan. Inte för att det nödvändigtvis måste vara något negativt, men i alla fall.

Och som "grädde på moset" förväntas man vara vuxen nu! :O Det behövde man inte efter nian. Men nu är vi myndiga och förväntas kunna ta hand om oss själva, kunna fatta våra egna beslut, stå på egna ben och ge oss ut i världen. Visst, jag vet att vi kommer klara det. Jag vet att jag kommer klara det. Men det gör det inte mindre läskigt!

Nu har det här väl inte att göra med den djupare delen av diskussionen i och för sig, men man blir ju sentimental nu också, när man till exempel kollar på "high school graduate"-filmer! Eller låten Graduation av Vitamin C, som jag kommer att bifoga sedan! :O

Såg t.ex Systrar i Jeans 2 tidigare. Ni vet, Spice Girls film! ;D Fast vi är ju fem, men skitsamma! Samma sak. Och alltså, gosh vad jag bölade när de slängde av sig hattarna under flashbacken av graduationen! xD Och när de snackade om framtiden, och om att hålla ihop även utan jeansen. "That was their last gift to us. The rest is up to us", liksom.


Men nu kanske jag ska avsluta med att försöka lugna "era" (mina!) nerver. xD Och då kan jag helt enkelt citera ut låten jag bifogar nedan:

Will we think about tomorrow like we think about now?
Can we survive it out there? Can we make it somehow?
I guess I thought that this would never end
And suddenly it's like we're women and men
Will the past be a shadow that will follow us round?
Will these memories fade when I leave this town
I keep, I keep thinking that it's not goodbye
Keep on thinking it's a time to fly!

And this is how it feels...

As we go on, we remember
All the times we had together
And as our lives change, come whatever
We will still be, friends forever!


Cheesy, jag vet. Men man är tillåten att vara cheesy då man ska ta studenten! ;)

Hugs!
/ Jennie

Arrrgh vad jag blev frustrerad idag. :O Tänkte välkomna dymmelonsdagen med att sätta en lapp på IEs rygg. Det stod "I'm mean", och refererade till en sak hon gjorde innan idag. xD Iaf, den satt där och hon märkte inget. :( Tillslut stod jag inte ut längre, så jag kommenterade den och tillslut fick jag slita loss den och visa den för hon fattade ingenting och inte Steffi heller. xD Cissi fattade dock, för dels visste hon vad dymmelonsdag var (denna kloka kvinna :D :D :D) och dels hade jag visat lappen för henne innan då IE gick framför oss. X'P I alla fall, varken IE eller Steffi fattade ett dugg då jag försökte förklara för dem vad dymmelonsdagen gick ut på. :O

Så blev jag helt chockad och tänkte att "men okej, då ska jag bevisa för dem att de är oallmänbildade". Så jag vände mig till Jakob och frågade. Han visste inte heller. :O Helt knockad i skallen och förtvivlad vände jag mig till lärarna. De hörde först inte vad jag sa, men sen fattade de inte heller vad jag snackade om. Och det är ju ändå relativt vuxna, så om nu dymmelonsdagen kanske va större förut än vad den är idag så borde ju de ha vart med då. Men nej då, ingen napp där heller.

Och kära läsare, jag blir alltså orolig nu för vart mänskligheten är påväg! :O Vad hände med alla roliga bus på dymmelonsdagen med töntiga lappar på ryggen i stil med "slå mig", "jag är en apa"? :O Vad hände med påskkärringsspringandet på skärtorsdagen med röda kinder med svarta prickar på och sjalar? Och vad hände med palmsöndagen, blåmåndagen, osv? (de har iofs ingen rolig tradition vad jag vet, men iaf xD)

Kom igen nu människor! LÄR er sånt här! Det är VIKTIGT! :) I en värld full av bekymmer måste vi ta vara på små saker i livet, till exempel att vara barnsliga. Och visst, man ska vara barnslig jämt, men man kan också använda sig av sånna här dagar. För det är KUL, det är MYSIGT och det är en tradition som INTE får dö ut! :D

Så ägna nu denna sista timme och halvtimme av årets dymmelonsdag att sätta en lapp på er mamma, pappa, syrra, brorsa, katt eller varför inte er själv? xD Bättre det än ingen, och bättre sent än aldrig. ;) Eller skippa det och reklektera istället inför lappbus under nästa år. ;)

Kramar!
/ Dymmelonsdagens tappra kämpe Jenn xD

Jag tror jag ska åka och jobba som au pair nån gång nästa år. :D Hade framtidsmöte idag med Leah och det övertygade mig ännu mer. :) Härligt att äntligen ha ett mål! :D

Dock är jag en sån tvekare att jag, bara för att ha bestämt mig nu, redan börjar överväga annat. xD Men jag tänker inte banga. :) Jag ska klara det här. :D Hopefully. ;)

Hugs!
/ Jennie

Vill ni läsa lite roliga kattcitat? Gå in här:

http://www.catquotes.com/catquotes1.htm

(av nån dum anledning fungerar in länkarna i bloggen, så ni får själva kopiera och klistra in, men tro mig; det är värt det :D :D :D)





Kom å tänka på det här igår (eller i alla fall att jag skulle skriva det i bloggen, resten har jag tänkt på innan oxå :p), men jag antar att det va så sent att jag inte ville blogga så jag sparade det tills idag.

Visst är djur väldigt smarta ibland?!? Speciellt katter. Jag menar, de där basic sakerna som inte ens vi människor klarar av som ärlighet, värdighet och tolerans, de gör katterna i sömnen. Tänk på det. Katter bryr sig inte om vad andra tycker om dem. Vill de ha något så ber de om det, utan att slingra in sig på omvägskringelikrogvägar och få för sig att den andra personen kan läsa tankar. Katter säger direkt till någon om de tycker att något är fel, men samtidigt är de duktiga på att ständigt visa uppskattning till dem de tycker om. Visst, kanske inte genom ord (blir ju lite svårt xD), men genom en hälsning och strykning längst benet då man kommer innanför dörren, en kelstund då man minst anade det, en puss i ansiktet eller nåt liknande.
(ja, Puma kan pussas, dock är det väldigt obekvämt eftersom att hon liksom stryker sitt ansikte mot mitt och inte bryr sig om riktigt vart hon träffar xD)

Och hur många människor gör så? (nej, jag snackar inte om att stryka sitt ansikte mot någon annans xD)
Hur många människor talar ständigt om för de de tycker om hur mycket de tycker om dem? Jag skulle gissa på; inte alla. Hur många människor säger alltid precis vad de vill, istället för att leka någon slags gissningslek så att den andra personen ska förstå vad man tänker? Antagligen: inte alla. Och hur många människor oroar sig aldrig för vad någon annan ska tycka om dem? Min gissning: inte alla.

Men katter gör precis alla dessa sakerna naturligt, utan att tänka på det eller reflektera alls. När de blir glad av att se någon så stryker de sig mot dennes ben, när de vill ha mat så jamar de högt och jag har väldigt svårt att föreställa mig att en katt någonsin skulle vara orolig för vad någon tyckte om denne.

Jag har även svårt att tänka mig att katter har fördomar om andra katter, innan de ens har träffats. Fast det ska jag väl kanske inte yttra mig om, med tanke på att jag inte kan säga säkert. xD

Och värdighet? Behöver jag ens säga mer än vad jag sagt innan? Om en katt känner sig oönskad/dissad/"let down", då går den bara därifrån med svansen i vädret. xD Alternativt morrar, rivs eller bits då, de två sistnämnda är iofs kanske inte lika bra. :p Gör alla människor så? NEJ!

Visst, jag säger inte att katter är helgon (även om de själva vill tro det xD). Jag säger bara att de är väldigt smarta ibland, och att vi människor faktiskt kan lära oss en del av dem. Även om vi kanske inte kan använda allt på samma sätt som dem, med tanke på vårat samhälle. (som ibland dock, faktiskt är smartare än katterna)


Mvh!
/ Jennie, vars lilla "helgon" just nu ligger på sängen och filosoferar. xD

Jag blev verkligen berörd av delar i den, som då de hänsynslöst torterar oskyldiga människor, som då de skjuter och skjuter hela tiden, då en man beodrar avrättning på sin egen bror, och så vidare. :( Det är hemskt! Men det som är ännu värre, är att sådant händer även idag ute på olika platser i världen. Eller kanske inte det sistnämnda, vad vet jag, men liknande saker!

När jag berättade för en nära kompis om mina obehagkänslor efter filmen sa hon "Men det är ju krig. Sådant händer i krig. Vi ska vara glada att vi i Sverige inte har upplevt det". Eller nåt liknande. Men är det verkligen så? Är det verkligen så att man kan skylla en sådan gärning, som att döda sin egen bror, mamma, syster eller kompis, på ett krig? Eller ligger ansvaret, trots alla påpressningar från den yttre världen, hos individen?

Det är faktiskt frågan vi ska diskutera nästa vecka i Etik och Ledarskapen. Haha, så på så sätt är det här som plugg. En liten förberedelse liksom. xD Men jag tänkte diskutera fram och tillbaka lite och se vad jag kommer fram till. (utan att det blir för långt, för jag vet själv att man som läsare inte vill ha uppsatser ;P)

Å ena sidan, så ligger det något i det hon sa. Krig (av vad jag tror, eftersom att jag är en lycklig svensk), handlar om så pass djupa saker att det inte riktigt går att föreställa sig om man inte vart med om det. De i filmen trodde så starkt på sina åsikter, att de lät dessa ta över känslorna. Och förmodligen utsattes de för en rejäl dos av grupptryck också. Eller hot eller orders som de kunde skylla på andra för, osv.

Men å andra sidan. I alla fall! Vi alla är ju människor! Att döda någon som står en så nära (eller att döda någon överhuvudtaget iofs), bara på grund av en (den må vara djup men ändå) stark meningsskiljaktighet känns inte okej! Oavsett yttre omständigheter.

I scenen då den ena brodern bad den andra brodern att "write his letters" (vilket betyder att han ska skriva avskedsbrev till sin fru osv dagen innan han ska dödas), den hemska känslan man fick genom att se detta går inte att beskriva. Hur kan en människa göra sådant, mot någon som en gång stått honom nästan närmast av alla? Hur kan en människa begå ett såpass känslokallt brott, bara av "stå upp för det du tycker"-skäl eller grupptrycksskäl? Det är obegripligt, om du frågar mig i alla fall.

Visst, han grät som en galning då han beodrade männen att skjuta hans bror. Visst, han såg helt förkrossad ut. Men varför i hela himlans friden var han då tvungen att göra det? Av yttre skäl? För att om han inte gjorde det skulle:
A. någon annan göra det, och/eller
B. han själv dödas, på grund av illojalitet

Men trots dessa (logiska) skäl, är det verkligen något man kan skylla på yttre omständigheter? Om Ronny skulle skjuta Per bara för att Bo hotade honom till att göra det, vem är det då som har begått mordet? Ronny eller Bo?

Genom historien har oändliga exempel av detta förekommit, att man skyller hemskheter på alla andra. Och visst, med tanke på olika psykologiska teorier och sådant, kan detta alltså vara fullt möjligt. Som jag sa innan fast i ett annat argument, vi är ju trots allt människor. Men trots detta, kan jag inte helt acceptera tanken att man inte själv har ett val i sådana situationer.

För att man inte hade det, det vore helt enkelt alldeles för sorgligt. Och jag vet, livet är tufft och allt det där snacket. Men det måste ju ändå vara någonting man kan ändra på, med sin egna vilja! Eller?

Jag har nog fortfarande inget svar inför nästa fredag. Mitt hjärta säger ändå fortfarande att man har en egen vilja. Men hjärnan påminner mig om alla tillfällerna i historien då människor har ansett att de inte har haft det. Så, antingen får jag leta upp någon att diskutera med under veckan, eller så får jag vänta tills på fredag och se om någon kan övertala mig till någon av sidorna. Vi får se. ^^


Nu orkar jag inte va såhär djup längre, det tar på krafterna och jag är tillräckligt trött redan efter mitt sista minuten-plugg av retorik inatt. xD

Så nu slutar jag här och försöker fokusera tankarna på något annat...

Ha det bra, och gonatt i förskott. ;)

Kramar!
/ Jennie


Ps. Det blev lite av en uppsats ändå. Sorry. ;) Ds.

Hej "allesammans"! (om en enda människa läser det här tappar jag hakan, så sällan som jag har uppdaterat lately xD)

Jag vet att jag vart kass med att uppdatera, men jag har helt enkelt inte hunnit eller prioriterat det. Nu gör jag det i alla fall. ;)

För tillfället är jag sjuk. :/ Visserligen "bara" en förkyldning (och förkyldningsfeber), men ändå. Usch mitt immunförsvar är verkligen något av det sämsta jag har hört om. Eller det där är väl inte sant. Det finns mkt värre. Men bland min bekantskapskrets har jag i alla fall ett av de sämsta. Och det suger!

Ibland är det iofs skönt att vara hemma, men inte när det sker typ två gånger i månaden med två helt olika förkyldningar. Man önskar att man kunde få välja tillfällerna om det nu skulle va nödvändigt, men icke sa nicke! Hur som helst, kan man ju alltid trösta sig med att det kunde ha vart värre!

Nu tänker jag inte skriva så mycket mer, för en del saker vill man inte ta upp i bloggen.
En sak jag tänker skriva dock är att i nästa inlägg (eller nästnästa, eller nån gång snart :p) ska jag berätta om den 8 Januari 2010, en av de bästa dagarna i mitt liv. :'D

Nu ska jag snart sova.

Gonatt sovgott och ha det bäst!

Kram
/ Jennie

Tjolahopp! :P

Idag kom jag och tänka på en sak som Mia Törnblom (hon är grym :D, inte för att det har med saken att göra iofs xD) sa under sin föreläsning på SACO-mässan. Hon sa att en kompis till henne som forskar om hjärnan hade sagt att ungefär 95% av våra tankar idag är samma tankar som vi tänkte igår. Alltså att vi bara tänker 5% nya saker varje dag, resten är bara gamla repriser från gårdagen.

Mia förstod inte hur det kunde stämma, och det gör inte jag heller! För hur SJUTTON är det möjligt?!?
Jag menar:

1. Man gör olika saker varje dag
2. Man träffar olika människor varje dag (en del samma, men olika ute på tunnelbanan osv)
3. Man lär sig nya saker varje dag (i skolan t.ex)
4. Man står inför olika dilemman varje dag. (en del återkommande, men i alla fall)
5. Ingen dag är den andra helt lik!

Så hur, hur, hur, hur, HUR kan 95% av våra dagliga tankar vara desamma som gårdagens? :S It just doesn't make sense, AT ALL!

Nu ska jag sluta skriva innan jag blir så frustrerad på att jag inte förstår hur detta påstående kan vara sant. xD
Istället ska jag spela sims, skriva klart processrapporten, ställa upp julgranen och sen pynta den, titta på tyskafilmen & fixa klart detaljerna i tyskabrevet, äta middag, duscha och FÖRSÖKA få lite sömn innan födelsedagen imorn! ;)

Hoppas ni sover bättre än vad jag kommer göra inatt! ;)
See ya when I'm 18! ;D

Kramar!
/ Algot

Alla vi som hatar betygpress klappar nu! *klapp klapp*

TRETTON dagar kvar till jullovet.
I. Can't. Wait! xD

(och elva dagar tills jag blir myndig, inte illa det heller ;D)

Hugs
/ Snartonåringen

Idag har jag vart på konstigt humör! Det började i morse med att jag mådde illa då jag vaknade och därför inte ville äta någon frukost. Så jag tog ett glas mjölk och ett äpple innan jag åkte vill MHG-uppvisningen. (som btw va jättebra)

Väl påväg dit (och även en del där) va jag världens dagdrömmare! Huvudet va som dimma, jag kunde inte låta bli att sväva iväg i tankarna lite då och då. X'P Sen ändrade jag humör efter ett tag och blev någorlunda normal igen.

Och när jag kom hem och skulle laga lunch till mig, Alex och brorsan, va jag en riktig virrpanna! :O Pastan kokade över, colaburken jag drack ur lyckades jag aldrig hålla kolla på var jag hade ställt och jag sprang hit och dit utan att egentligen ha koll på något. X'P

Sen blev jag väl någorlunda normal igen för resten av kvällen, om man bortser från julglädjen, men det är väl liksom normalt då man julpyntar ;)
Och nu mår jag lite illa igen :/

Hugs!
/ Algot

Föreställningen igår på Riddarfjärdens Gymnasium va väldigt bra! :) Deras ämne va så klockrent, handlade om att följa och anpassa sig efter grupper och samhället och att t.ex stå till höger i rulltrappan och gå uppåt om rulltrappan åker uppåt, att gå snabbt och rakt och med strömmen i tunnelbanegångarna (alá Centralen mellan Centralstationen och tunnelbanan) osv. Sen visade de omvärldens reaktioner från ett videoklipp de hade filmat då en tjej sprang ner för en rulltrappa som skulle uppåt. De såg inte glada ut, men ingen sa någonting typ. Mer "suck", "hallå", himlande ögon, osv. Klassiskt! xD

Sen visade de även bland annat en scen då några dansare spelade vanliga passagerare i kostym som gick omkring helt vanligt, stressigt och tråkigt och sedan några dansare som spelade just det;dansare, och som dansade omkring i mitten i danskläder. Tillslut började även de andra dansa lite. Svårt att förklara, men j*vligt bra var det iaf! :D

Kom och tänka på det idag också när jag gick på tunnelbanan; hur alla jäktade omkring som stressiga robotar, följde strömmen och inte gjorde något uppseendeväckande eller "ovanligt", något ingen annan gjorde. Och hur kul det vore om någon hade gjort det.

Jag kan iofs inte säga att jag själv är bättre. Såg en tjej på tunnelbanan t.ex med en väldigt snygg väska. Tänkte "ska jag säga det eller inte?". Jag menar, det gör ju bara personen glad om man gör det, inget annat. Men såklart vågade jag inte, och jag är inte precis ensam. "Det är ju en främling", "vem vet vad hon ska tro om mig då", "jag sa det ju inte såfort jag såg den, då kan jag inte säga det nu plötsligt" osv är tankar som kan komma upp. :S Sjukt tråkig attityd egentligen!

Men det är ju så det är. In public är man inte en individ, man är den del av en stor ström som forsar fram av stressande resenärer, försenade skolelever, småspringande kostymnissar osv. Väldigt få skulle komma på idén att köra hoppsasteg mellan centralstationen och tunnelbanan, sjunga julsånger eller något liknande och ännu färre skulle verkligen göra det. Men oj vad roligt om nån vågade göra det! Det skulle ju verkligen liva upp stämningen lite i den trista vardagen!

Någon som är med mig att försöka ändra på detta? :) Det behöver inte va något stort, men att t.ex ge en komplimang till en främling, le mot en stressad kostymnisse osv kan ju också göra skillnad. :)

Som sagt, var föreställningen väldigt bra! Den fick en att tänka efter. :) Och så dansade de såklart väldigt bra också. :)

Kramar!
/ Algot

En del människor är väldigt svåra att förstå.

But then again, we all are.

Hur som helst så hade jag tydligen fel.

And I shouldn't give a damn about it.

1. Dagen påminde mig om "det legendariska datumet" (förutom 17/12 ;P), 6/10, för flera år sen då det innebar nya pixi-böcker som jag så innerligt älskade. xD Iår fick jag ett grattis från en historielärare xD, grattis från några kompisar,gammalt godis brorsan inte ville ha och så fick jag välja middag ;) So much better! ;D Å andra sidan, för tio år sen hade jag förmodligen valt pixi-böckerna. X'P
Till alla andra som anser sig ha namnsdag idag (eller faktiskt har det och inte bara krånglar med stavningen, även om Jennie är finare än Jenny ;P), GRATTIS!  ;)


2. Jag fick G på matteprovet! :D Jag fick till och med ett VG-poäng! Fråga mig inte hur, but somehow. ;) I don't care, as long as I PASSED! :D Halleujah! :D X'P


Nu; krönika. Eller så äter jag först...

/ Jennie-som-sorgligt-nog-har-blivit-äldre-och-tråkig-och-dissat-pixi-böckerna :S xD

Jag vet att jag inte vart särskilt aktiv på bloggen lately xD Men, som rubriken lyder, så borde man räkna kvalitét före kvantitet. ;) Sen, förstås, som jag brukar säga, är det ju inte fel om man kan få båda i ett! Men sånt är livet, det kan man inte alltid få! ;) Det jag försöker säga är att hellre ett helhjärtat inlägg en gång i månaden (eller mindre xD, med tanke på mina nyliga tendenser) än ett tvångsinlägg varje dag. That's my opinion! ;D

Dessutom tror jag inte att det är så många som saknar mina inlägg heller, med tanke på att det är så få som läser bloggen. X'P Det hade ju vart en annan sak om jag hade vart blondinbella, kenza eller någon liknande. Då hade det väl skrivits i tidningarna om min bloggbrist och blivit värsta newsen. Men tur för mig att jag inte har en så stor blogg då ;P Fast det går väl inte att få heller om man bara skriver en gång i månaden...

(nu fick jag en såndär flummig idé om att göra en facebook-grupp som stöttar bloggande en gång i månaden, skapa en blogg och bevisa att man, med rätt promotion, kan få många läsare om man bara skriver en gång i månaden, men den idén ploppade förmodligen mest upp för att jag är trött. xD)

Så: ha det bäst alla! ;P xD
Har ni tur får ni höra från mig mer ni i höst än vad ni fått i sommar, annars; See you in September! xD
Kramar!
/ Jennie

Ps. Har ni vart på matmässan i Tantolunden iår? If not; go there! :D Den håller på hela helgen & har gratis inträde,  eller idag va det i alla fall det. Va där idag med några från skolan & den va jättemysig! :) Ds.

Endast tre ord behövs för att förmedla det första budskapet; I am HAPPY! :D Dagen har varit perfekt, började sisådär iofs, men blev bättre, bättre och BÄTTRE. :D

Det andra budskapet är av en lite tråkigare sort, och innehåller endast tråkigt plugg. HAR JAG NÅGONSIN VARIT SÅ SKOLTRÖTT SOM NU? :( I hate it! xD Vill ha åtminstonde lite motivation, men tji fick man...Nada...Vad jag än försöker med...:S Ok, men blir jag klar med naturkunskapsarbetet inatt (japp, det är min nya plan, vägra ge mig själv sömn förrän jag blir klar :S) så lyftts 3000000 kg bort från mina axlar. xD Och här var man dramatisk...;) Har ju trots allt hållt på med Shakespeare i en vecka. Och ja, pjäsen gick ASBRA! :D

Eller ok, inte vägra ge mig själv sömn. Så dum är jag inte. Men försöka att sitta uppe tills jag är klar iaf. ;)
Wish me luck! xD

Kram!
/ Jennie

(angående rubriken, ni som tror att ni står mig tillräckligt nära för att kunna få ett svar får fråga vad jag menar :) )

Asså F******N vilken härlig känsla! :D :D :D
The winner takes it all, det är en låt jag genom tiderna fått uppleva ganska mycket, och i vissa (många :S) perioder som förloraren. Man klarar helt enkelt inte av att släppa taget om någon eller något. Och så står man där, "the loser standing small", och tittar sorgset på vinnarens glädje.

Men nu, fatta hur j*vla mycket och i hur j*vla många år jag har längtat efter detta, nu var jag vinnaren. Och f*n vad skönt det kändes! :D Eller vinnare och vinnare, men jag tog inte de vanliga gamla stegen i alla fall, stegen mot förlorarstigen. Istället sträckte jag på mig, log självsäkert och vandrade åt det motsatta hållet. Och det borde väl på något sätt i alla fall klassas som en vinnarsida? At least I would say so.
Jag är FRI! :D

(nej jag är inte mentalt ostabil eller nåt! Bara glad. :D)

Kramar!
/ Jennie

Bilden: Avsaknad av tålamod.

En sak jag har märkt med mig själv lately är att jag har en tendens att rusa iväg för småsaker. Inte fysiskt då xD, men psykiskt. En liten händelse inträffar och my head goes bananas; "det kommer leda till det, som leder till det, ahh hur ska jag göra då, PANIIK!".

Vad jag också har lärt mig att mitt i all den där karusellen är det bästa att sluta tänka. Förslagsvis genom träning, det funkar bra för min del iaf. :) För helt plötsligt kommer inte resten av året att avgöras på en dag. Det kanske tar veckor, månader eller enda fram till årsslutet. Helt plötsligt måste man inte ta alla besluten inom den närmsta timmen. Helt plötsligt gör man inte en höna av en fjäder. Helt plötsligt kan man andas ut och tänka att "det löser sig", "framtiden får avgöra". Och den känslan, känslan av ovisshet kombinerat med tålamod, är så himlans mycket bättre!

Dock finns det en sak (eller jag erkänner; flera :S) jag inte kan låta bli att rusa iväg om. Plugget! Eller egentligen rusar jag väl inte iväg, snarare lunkar fram och längtar tills sommaren. Men jag kan verkligen inte lunka fram just nu, för jag har alldeles för mycket att göra! :( Under den kommande veckan ska jag skriva 6 sidor (typ :S) naturkunskap, 2 sidor historia, 1 sida engelska plus 1 dikt (som iofs är tills imorn så de är väl klara snart I guess :P) plus ha gjort 2 hemsidor i Webbdesignen. Eller 1 hemsida egentligen, för en är jag ju klar med. Plus okänd uppgift från temaveckan! Förmodligen har den något med Shakespeare att göra, för det är temat tror jag.

Veckan efter det blir ganska lugn (hoppas jag!), men det som återstår nu är bara att överleva och bli klar med allt under veckan. Och för att klara det, behöver jag massvis med tålamod! Så dagens, och den kommande veckans, ord får helt enkelt bli tålamod! Mer tålamod åt folket! ;D xD Och glöm inte: Man skola icke göra en höna utav en fjäder. ;) xD

Kände att slutet blev lite väl flummigt jämfört med resten av inlägget, men ok. xD
Lycka till med de sista veckorna inför sommarlovet! :) Slutspurten är här! ;D
Och wish me luck (A) xD
Kramar!
/ Jennie

Postar det här inlägget en dag försent, men igår var jag alldelles för trött för att engagera mig på internet. Sov säkert 12 timmar inatt, om inte mer, la mig tidigt och gick upp sent. xD

Under långfredagen är det ju egentligen meningen att man ska ta det lungt och tänka på det Jesus fick utstå, allt lidande och sveket, osv. Det gjorde inte vår familj. Nej, vi tog vårt pick och pack och drog på en endagstur till Kungsberget, där vi åkte skidor. :D Askul! :D

Och apropå långfredagen, då man ska tänka på Jesu lidande, så fick jag lida lite jag också på långfredagen, inte avsiktligen, men råkade klämma vänster pekfinger i badrumsdörren då jag sprang in på toa. Usch vad ont det gjorde, klämde precis i början av nagelbandet och det blödde, blev blått och sved hemskt. Så nu går jag omkring med ett stort (eller proportioneligt stort i alla fall) "bandage" lindat runt fingret. Det jobbigaste är väl inte egentligen smärtan, utan det jobbigaste är att det hindrar en i vardagen, saker som att bre en macka eller tvätta händerna blir liksom "projekt". Haha nädå, inte så farligt, men jobbigt i alla fall. :P Men jag menar, när man ändå är inne på långfredagen, hur mycket är min smärta jämfört den med Jesus fick utstå? Eller jämfört med den smärtan flera miljoner människor utstår varje dag genom svält, misshandel, krig, och så vidare? Precis, inte så mycket.

Så jag får väl försöka klaga så mycket jag kan, och istället glädja mig åt att det är påsk. Vilket jag i och för sig gör ganska bra. :)
Ha det bäst!
Kramar!
/ Jennie

Sitter just nu, alldelles för sent på natten, och saknar USA. I miss Tatiana, Whitney, Ray, Rita, Diante, Lorraina, Pierce, Leylan (ir vad han nu hette, jag fick aldrig grepp :S xD) , huset (biiig and cool :D), naturen, bergen, de roliga skyltarna vid vägkanterna, shoppingen, maten vi fick hos värdfamiljen, värmen, kvällsbönerna, alla mysiga spelstunder, Tatis "väldigt lugna" bilkörning ;), den mysiga musiken, chocolate chip cookiesen, ja till och med kyrkan. (delar av den xD)

Usch, jag vill tillbaka! :O

Men men, tilsvidare får jag sitta och glädja mig åt minnerna :) Just nu sitter jag inne på forever21.com och saknar allas vår XXI. :) De har såå snygga kläder där! :D På hemsidan också, undra om man kanske kan beställa hem nåt? :) Men dels kostar frakten, dels måste jag växla till USD och dels vet jag inte ens om de kan skicka till Sverige. Förmodligen kan de det iofs. Men jag får se. Could be worth a try. Jag menar, titta bara på de här..:)

Människor, en sak jag har lärt mig lately är att det man oftast ångrar i livet är det man inte gjorde, snarare än det man gjorde. Blir du erbjuden ett jobb/en skolplats i en annan stad som du gärna vill ha men inte vet om du vågar chansa, ta chansen! Träffar du en snygg kille i skolan, våga satsa och se vart det bär! Får du chansen att hålla tal inför 300 pers då du egentligen är jätteblyg, do it! Springer du på en förebild på stan och vill berätta för denne hur mycket den betyder, tell him/her!

För det absolut värsta som finns är att i efterhand gå och tänka att "jag skulle gjort det, jag skulle sagt det". Jag skulle tagit chansen, men jag vågade inte. Nu är det försent. Försent! Usch vad jag hatar det ordet just nu! :( Too late! Försent! Zu spät! :'( IT SUCKS! IT SUCKS! IT SUCKS!

Visserligen är det inte alltid bara ens eget fel. Kompisarna kunde ha slutat tjata på dig att stanna kvar i staden. Killen kunde ha tagit kontakt med dig istället för tvärtom. Folk kunde ha släpat upp dig på scenen. Förebilden kunde ha sett ditt tvekande och frågat om du ville ha en autograf. Så kan man alltid hålla på, men inget blir bättre av det.

Samtidigt blir inget bättre av att klanka ner på sig själv heller, för att man inte vågade. Men det är lätt hänt. Man vill bara spola tillbaka i tiden och knuffa sig själv upp på scenen, bjuda ut killen på dejt, flytta till den andra staden, hålla tal inför förebilden om hur underbart personen talar/skriver/agerar, osv.

Har man tur lär man sig något efter sitt misstag. Nästa gång kanske man flyttar till ett annat land där man inte känner någon, bjuder ut killen utan att tveka en sekund, spelar huvudrollen i en musikal inför 1000 pers eller själv blir en såndär idol som folk tvekande närmar sig på stan. Men det gör inte misstaget mindre hemskt, speciellt inte efter händelsen. Man har fortfarande en gnagande känsla av "what if", tänk om. En känsla som kanske försvinner med tiden, men som man helst hade klarat sig utan.

Jag har sagt det förr, jag säger det igen.
VÅGA CHANSA! TAKE A CHANGE! VAR INTE RÄDD! DON'T BE SCARED!

Försök lära er av mitt misstag, det tänker jag göra i alla fall.

Kramar!
/ Jennie

Ps. Jag reste till Salt Lake och bodde hos en familj jag aldrig träffat, med en tjej i klassen jag inte kände så bra och chansade på att jag skulle lära känna folk där. Jag gick upp på talarplatsen i mormonkyrkan och pratade om min tro inför minst ett tresiffrigt antal mormoner i ett annat land, på engelska, trots att jag är blyg. Jag gick darrande fram till Martina Haag i Gallerian och sa hur mycket jag gillade henne som författare. Men när det kom till killen, lät jag rädslan ta över. Eller blygheten. Någonting. Tills det blev försent. WHY? :S Ds.