Filmen, del 2...
Jag blev verkligen berörd av delar i den, som då de hänsynslöst torterar oskyldiga människor, som då de skjuter och skjuter hela tiden, då en man beodrar avrättning på sin egen bror, och så vidare. :( Det är hemskt! Men det som är ännu värre, är att sådant händer även idag ute på olika platser i världen. Eller kanske inte det sistnämnda, vad vet jag, men liknande saker!
När jag berättade för en nära kompis om mina obehagkänslor efter filmen sa hon "Men det är ju krig. Sådant händer i krig. Vi ska vara glada att vi i Sverige inte har upplevt det". Eller nåt liknande. Men är det verkligen så? Är det verkligen så att man kan skylla en sådan gärning, som att döda sin egen bror, mamma, syster eller kompis, på ett krig? Eller ligger ansvaret, trots alla påpressningar från den yttre världen, hos individen?
Det är faktiskt frågan vi ska diskutera nästa vecka i Etik och Ledarskapen. Haha, så på så sätt är det här som plugg. En liten förberedelse liksom. xD Men jag tänkte diskutera fram och tillbaka lite och se vad jag kommer fram till. (utan att det blir för långt, för jag vet själv att man som läsare inte vill ha uppsatser ;P)
Å ena sidan, så ligger det något i det hon sa. Krig (av vad jag tror, eftersom att jag är en lycklig svensk), handlar om så pass djupa saker att det inte riktigt går att föreställa sig om man inte vart med om det. De i filmen trodde så starkt på sina åsikter, att de lät dessa ta över känslorna. Och förmodligen utsattes de för en rejäl dos av grupptryck också. Eller hot eller orders som de kunde skylla på andra för, osv.
Men å andra sidan. I alla fall! Vi alla är ju människor! Att döda någon som står en så nära (eller att döda någon överhuvudtaget iofs), bara på grund av en (den må vara djup men ändå) stark meningsskiljaktighet känns inte okej! Oavsett yttre omständigheter.
I scenen då den ena brodern bad den andra brodern att "write his letters" (vilket betyder att han ska skriva avskedsbrev till sin fru osv dagen innan han ska dödas), den hemska känslan man fick genom att se detta går inte att beskriva. Hur kan en människa göra sådant, mot någon som en gång stått honom nästan närmast av alla? Hur kan en människa begå ett såpass känslokallt brott, bara av "stå upp för det du tycker"-skäl eller grupptrycksskäl? Det är obegripligt, om du frågar mig i alla fall.
Visst, han grät som en galning då han beodrade männen att skjuta hans bror. Visst, han såg helt förkrossad ut. Men varför i hela himlans friden var han då tvungen att göra det? Av yttre skäl? För att om han inte gjorde det skulle:
A. någon annan göra det, och/eller
B. han själv dödas, på grund av illojalitet
Men trots dessa (logiska) skäl, är det verkligen något man kan skylla på yttre omständigheter? Om Ronny skulle skjuta Per bara för att Bo hotade honom till att göra det, vem är det då som har begått mordet? Ronny eller Bo?
Genom historien har oändliga exempel av detta förekommit, att man skyller hemskheter på alla andra. Och visst, med tanke på olika psykologiska teorier och sådant, kan detta alltså vara fullt möjligt. Som jag sa innan fast i ett annat argument, vi är ju trots allt människor. Men trots detta, kan jag inte helt acceptera tanken att man inte själv har ett val i sådana situationer.
För att man inte hade det, det vore helt enkelt alldeles för sorgligt. Och jag vet, livet är tufft och allt det där snacket. Men det måste ju ändå vara någonting man kan ändra på, med sin egna vilja! Eller?
Jag har nog fortfarande inget svar inför nästa fredag. Mitt hjärta säger ändå fortfarande att man har en egen vilja. Men hjärnan påminner mig om alla tillfällerna i historien då människor har ansett att de inte har haft det. Så, antingen får jag leta upp någon att diskutera med under veckan, eller så får jag vänta tills på fredag och se om någon kan övertala mig till någon av sidorna. Vi får se. ^^
Nu orkar jag inte va såhär djup längre, det tar på krafterna och jag är tillräckligt trött redan efter mitt sista minuten-plugg av retorik inatt. xD
Så nu slutar jag här och försöker fokusera tankarna på något annat...
Ha det bra, och gonatt i förskott. ;)
Kramar!
/ Jennie
Ps. Det blev lite av en uppsats ändå. Sorry. ;) Ds.
När jag berättade för en nära kompis om mina obehagkänslor efter filmen sa hon "Men det är ju krig. Sådant händer i krig. Vi ska vara glada att vi i Sverige inte har upplevt det". Eller nåt liknande. Men är det verkligen så? Är det verkligen så att man kan skylla en sådan gärning, som att döda sin egen bror, mamma, syster eller kompis, på ett krig? Eller ligger ansvaret, trots alla påpressningar från den yttre världen, hos individen?
Det är faktiskt frågan vi ska diskutera nästa vecka i Etik och Ledarskapen. Haha, så på så sätt är det här som plugg. En liten förberedelse liksom. xD Men jag tänkte diskutera fram och tillbaka lite och se vad jag kommer fram till. (utan att det blir för långt, för jag vet själv att man som läsare inte vill ha uppsatser ;P)
Å ena sidan, så ligger det något i det hon sa. Krig (av vad jag tror, eftersom att jag är en lycklig svensk), handlar om så pass djupa saker att det inte riktigt går att föreställa sig om man inte vart med om det. De i filmen trodde så starkt på sina åsikter, att de lät dessa ta över känslorna. Och förmodligen utsattes de för en rejäl dos av grupptryck också. Eller hot eller orders som de kunde skylla på andra för, osv.
Men å andra sidan. I alla fall! Vi alla är ju människor! Att döda någon som står en så nära (eller att döda någon överhuvudtaget iofs), bara på grund av en (den må vara djup men ändå) stark meningsskiljaktighet känns inte okej! Oavsett yttre omständigheter.
I scenen då den ena brodern bad den andra brodern att "write his letters" (vilket betyder att han ska skriva avskedsbrev till sin fru osv dagen innan han ska dödas), den hemska känslan man fick genom att se detta går inte att beskriva. Hur kan en människa göra sådant, mot någon som en gång stått honom nästan närmast av alla? Hur kan en människa begå ett såpass känslokallt brott, bara av "stå upp för det du tycker"-skäl eller grupptrycksskäl? Det är obegripligt, om du frågar mig i alla fall.
Visst, han grät som en galning då han beodrade männen att skjuta hans bror. Visst, han såg helt förkrossad ut. Men varför i hela himlans friden var han då tvungen att göra det? Av yttre skäl? För att om han inte gjorde det skulle:
A. någon annan göra det, och/eller
B. han själv dödas, på grund av illojalitet
Men trots dessa (logiska) skäl, är det verkligen något man kan skylla på yttre omständigheter? Om Ronny skulle skjuta Per bara för att Bo hotade honom till att göra det, vem är det då som har begått mordet? Ronny eller Bo?
Genom historien har oändliga exempel av detta förekommit, att man skyller hemskheter på alla andra. Och visst, med tanke på olika psykologiska teorier och sådant, kan detta alltså vara fullt möjligt. Som jag sa innan fast i ett annat argument, vi är ju trots allt människor. Men trots detta, kan jag inte helt acceptera tanken att man inte själv har ett val i sådana situationer.
För att man inte hade det, det vore helt enkelt alldeles för sorgligt. Och jag vet, livet är tufft och allt det där snacket. Men det måste ju ändå vara någonting man kan ändra på, med sin egna vilja! Eller?
Jag har nog fortfarande inget svar inför nästa fredag. Mitt hjärta säger ändå fortfarande att man har en egen vilja. Men hjärnan påminner mig om alla tillfällerna i historien då människor har ansett att de inte har haft det. Så, antingen får jag leta upp någon att diskutera med under veckan, eller så får jag vänta tills på fredag och se om någon kan övertala mig till någon av sidorna. Vi får se. ^^
Nu orkar jag inte va såhär djup längre, det tar på krafterna och jag är tillräckligt trött redan efter mitt sista minuten-plugg av retorik inatt. xD
Så nu slutar jag här och försöker fokusera tankarna på något annat...
Ha det bra, och gonatt i förskott. ;)
Kramar!
/ Jennie
Ps. Det blev lite av en uppsats ändå. Sorry. ;) Ds.
Filmen, del 1...
I bloggar är det ju tänkt att man ska skriva om sånt som berör en, får en att reagera och så, right? Well, nu gör jag det oavsett. xD Varning för film-spoilers, ledsna tankar, osv. Vill ni ha ett glatt inlägg så får ni helt enkelt komma tillbaka en annan dag. (eller se inlägget nedan, för även om innehållet kanske inte är så glatt alltid så är poängen glad ;P)
Vi såg en film idag på Etik & Ledarskapen. Filmen heter "The Wind that Shakes the Barley", eller "Frihetens Pris" som de översatte titeln till. Den är regisserad av Ken Loach.
Filmen var hemsk och lite deprimerande skulle man kunna säga. Men ändå bra på något sätt. Eller den berörde i alla fall, rejält! Har fortfarande inte helt kunnat släppa den. Den handlade om:
På 1920-talets Irland går arbetare från landsbygden samman och formar en frivillig gerillaarmé för att konfrontera de hänsynslösa ”Black and Tan”-patruller som skickats från Storbritannien för att kväva Irlands krav på frihet. Driven av en djup pliktkänsla, och av kärlek till hemlandet, överger Damien (Cillian Murphy) en lovande karriär som läkare för att istället följa sin bror, Teddy (Padraic Delaney), i en farlig och våldsam kamp för självständighet. Efter att frihetskämparnas orädda framfart fått britterna på knä kommer de båda sidorna överens om vapenvila för att få slut på all blodspillan. Men trots en förmodad seger bryter inbördeskrig ut och familjer som kämpat sida vid sida står nu mot varandra som svurna fiender och deras lojalitet sätts obönhörligen på prov.
(text kopierad från http://www.lovefilm.se/film/46405-Frihetens+pris.do , för jag orkade inte beskriva) xD
Vill ni ha fler tankar om den och en diskussion, läs nästa inlägg. To keep it short, you know. ;)
Vi såg en film idag på Etik & Ledarskapen. Filmen heter "The Wind that Shakes the Barley", eller "Frihetens Pris" som de översatte titeln till. Den är regisserad av Ken Loach.
Filmen var hemsk och lite deprimerande skulle man kunna säga. Men ändå bra på något sätt. Eller den berörde i alla fall, rejält! Har fortfarande inte helt kunnat släppa den. Den handlade om:
På 1920-talets Irland går arbetare från landsbygden samman och formar en frivillig gerillaarmé för att konfrontera de hänsynslösa ”Black and Tan”-patruller som skickats från Storbritannien för att kväva Irlands krav på frihet. Driven av en djup pliktkänsla, och av kärlek till hemlandet, överger Damien (Cillian Murphy) en lovande karriär som läkare för att istället följa sin bror, Teddy (Padraic Delaney), i en farlig och våldsam kamp för självständighet. Efter att frihetskämparnas orädda framfart fått britterna på knä kommer de båda sidorna överens om vapenvila för att få slut på all blodspillan. Men trots en förmodad seger bryter inbördeskrig ut och familjer som kämpat sida vid sida står nu mot varandra som svurna fiender och deras lojalitet sätts obönhörligen på prov.
(text kopierad från http://www.lovefilm.se/film/46405-Frihetens+pris.do , för jag orkade inte beskriva) xD
Vill ni ha fler tankar om den och en diskussion, läs nästa inlägg. To keep it short, you know. ;)
I've got friends that do :D
Titeln ovan är en låt av Tim McGraw. :D Den hittar ni längst ner i inlägget. Lyssna gärna, för den är grym! :D
Men det var inte den jag ville prata om nu. Fast nästan. Jag känner att det blir en del vänner-inlägg nu, men skitsamma. Såååå många har jag väl inte gjort innan liksom, och ni förtjänar verkligen fler! :D
Men det är liksom sånna här dagar som man blir lite sådär extra glad över hur fina vänner man har. :) Dagar då man vaknar trött, då frukosten består av ett snabbt glas med mjölk och sen ett äpple på tåget, då man får ett sms man inte vet vad man ska svara på, då man kommer försent till lektionen, håller ett misslyckat tal (som visserligen typ alla andra gjorde också, vilket gjorde det lite lättare ;) ) på den första retoriklektionen och såg en film på Etik & Ledarskapslektionen som verkligen grep tag om hjärtat och gjorde att man behöll den ledsna känslan under resten av dagen. Seriöst, den är inte helt borta än! :S Så har det nog aldrig varit med en film innan. :O
När man då kan få en kram, skratta åt ett skämt och lätta sitt hjärta lite, då känns det så mycket bättre. :) Visst, alla vet inte alltid vad de "ska" säga. Men de försöker. :') Och det gör en så glad.
Sånna dagar kan ett samtal med Jennie uppe i ett litet grupprum (som inte längre stinker lika mycket, duktigt skolan :P), ett telefonsamtal med Katja som delvis utövas springandes ute i lokaltrafiken xD, ett fint sms från Natti osv, verkligen göra skillnad! :)
Jag säger inte att de inte gör skillnad annars, men de gör ännu lite mer skillnad då man verkligen behöver det. Och visst, några timmar efter kanske man fortfarande inte har slutat grubbla på vad det nu är man grubblar på, men man känner sig mindre ensam i alla fall. :) Man kan tänka på sina vänner och i alla fall känna en varm känsla för stunden. Och den gör skillnad!
Så, jag antar att jag än en gång, för det kan inte sägas för ofta, vill tacka er för att ni är så fantastiska, underbara, bäst-iga, härliga, osv! :D <3 Och ta åt er allihopa, ta åt er som bara den! :)
Kramar!
/ Jennie
Nu- låten: (I've got friends that do - Tim McGraw)
Men det var inte den jag ville prata om nu. Fast nästan. Jag känner att det blir en del vänner-inlägg nu, men skitsamma. Såååå många har jag väl inte gjort innan liksom, och ni förtjänar verkligen fler! :D
Men det är liksom sånna här dagar som man blir lite sådär extra glad över hur fina vänner man har. :) Dagar då man vaknar trött, då frukosten består av ett snabbt glas med mjölk och sen ett äpple på tåget, då man får ett sms man inte vet vad man ska svara på, då man kommer försent till lektionen, håller ett misslyckat tal (som visserligen typ alla andra gjorde också, vilket gjorde det lite lättare ;) ) på den första retoriklektionen och såg en film på Etik & Ledarskapslektionen som verkligen grep tag om hjärtat och gjorde att man behöll den ledsna känslan under resten av dagen. Seriöst, den är inte helt borta än! :S Så har det nog aldrig varit med en film innan. :O
När man då kan få en kram, skratta åt ett skämt och lätta sitt hjärta lite, då känns det så mycket bättre. :) Visst, alla vet inte alltid vad de "ska" säga. Men de försöker. :') Och det gör en så glad.
Sånna dagar kan ett samtal med Jennie uppe i ett litet grupprum (som inte längre stinker lika mycket, duktigt skolan :P), ett telefonsamtal med Katja som delvis utövas springandes ute i lokaltrafiken xD, ett fint sms från Natti osv, verkligen göra skillnad! :)
Jag säger inte att de inte gör skillnad annars, men de gör ännu lite mer skillnad då man verkligen behöver det. Och visst, några timmar efter kanske man fortfarande inte har slutat grubbla på vad det nu är man grubblar på, men man känner sig mindre ensam i alla fall. :) Man kan tänka på sina vänner och i alla fall känna en varm känsla för stunden. Och den gör skillnad!
Så, jag antar att jag än en gång, för det kan inte sägas för ofta, vill tacka er för att ni är så fantastiska, underbara, bäst-iga, härliga, osv! :D <3 Och ta åt er allihopa, ta åt er som bara den! :)
Kramar!
/ Jennie
Nu- låten: (I've got friends that do - Tim McGraw)
With a little help from my friends
What do I do when my love is away
Does it worry you to be alone
How do you feel by the end of the day
Are you sad because you're on your own
No, I get by with a little help from my friends
Mm, I get high with a little help from my friends
Mm,Gonna try with a little help from my friends
(The Beatles)
Och det kommer jag göra också.
Vill bara att ni ska veta, alla mina underbara vänner, att ni är BÄST!
Vad vore jag utan er?
Kramar!
/ Jennie/Ninni/Algot/ A/ Apan/Jennypenny/ Grismuppslumfen Yen/ Yen
Pepptalk.
I can do this.
I've done it before.
I survived.
I'll survive this time too.
It's the right thing to do.
End of discussion.
I've done it before.
I survived.
I'll survive this time too.
It's the right thing to do.
End of discussion.
Outrivaled by a pair of dumbbells
Hej "allesammans"! (om en enda människa läser det här tappar jag hakan, så sällan som jag har uppdaterat lately xD)
Jag vet att jag vart kass med att uppdatera, men jag har helt enkelt inte hunnit eller prioriterat det. Nu gör jag det i alla fall. ;)
För tillfället är jag sjuk. :/ Visserligen "bara" en förkyldning (och förkyldningsfeber), men ändå. Usch mitt immunförsvar är verkligen något av det sämsta jag har hört om. Eller det där är väl inte sant. Det finns mkt värre. Men bland min bekantskapskrets har jag i alla fall ett av de sämsta. Och det suger!
Ibland är det iofs skönt att vara hemma, men inte när det sker typ två gånger i månaden med två helt olika förkyldningar. Man önskar att man kunde få välja tillfällerna om det nu skulle va nödvändigt, men icke sa nicke! Hur som helst, kan man ju alltid trösta sig med att det kunde ha vart värre!
Nu tänker jag inte skriva så mycket mer, för en del saker vill man inte ta upp i bloggen.
En sak jag tänker skriva dock är att i nästa inlägg (eller nästnästa, eller nån gång snart :p) ska jag berätta om den 8 Januari 2010, en av de bästa dagarna i mitt liv. :'D
Nu ska jag snart sova.
Gonatt sovgott och ha det bäst!
Kram
/ Jennie
Jag vet att jag vart kass med att uppdatera, men jag har helt enkelt inte hunnit eller prioriterat det. Nu gör jag det i alla fall. ;)
För tillfället är jag sjuk. :/ Visserligen "bara" en förkyldning (och förkyldningsfeber), men ändå. Usch mitt immunförsvar är verkligen något av det sämsta jag har hört om. Eller det där är väl inte sant. Det finns mkt värre. Men bland min bekantskapskrets har jag i alla fall ett av de sämsta. Och det suger!
Ibland är det iofs skönt att vara hemma, men inte när det sker typ två gånger i månaden med två helt olika förkyldningar. Man önskar att man kunde få välja tillfällerna om det nu skulle va nödvändigt, men icke sa nicke! Hur som helst, kan man ju alltid trösta sig med att det kunde ha vart värre!
Nu tänker jag inte skriva så mycket mer, för en del saker vill man inte ta upp i bloggen.
En sak jag tänker skriva dock är att i nästa inlägg (eller nästnästa, eller nån gång snart :p) ska jag berätta om den 8 Januari 2010, en av de bästa dagarna i mitt liv. :'D
Nu ska jag snart sova.
Gonatt sovgott och ha det bäst!
Kram
/ Jennie
