Att våga ta chanser...
Människor, en sak jag har lärt mig lately är att det man oftast ångrar i livet är det man inte gjorde, snarare än det man gjorde. Blir du erbjuden ett jobb/en skolplats i en annan stad som du gärna vill ha men inte vet om du vågar chansa, ta chansen! Träffar du en snygg kille i skolan, våga satsa och se vart det bär! Får du chansen att hålla tal inför 300 pers då du egentligen är jätteblyg, do it! Springer du på en förebild på stan och vill berätta för denne hur mycket den betyder, tell him/her!
För det absolut värsta som finns är att i efterhand gå och tänka att "jag skulle gjort det, jag skulle sagt det". Jag skulle tagit chansen, men jag vågade inte. Nu är det försent. Försent! Usch vad jag hatar det ordet just nu! :( Too late! Försent! Zu spät! :'( IT SUCKS! IT SUCKS! IT SUCKS!
Visserligen är det inte alltid bara ens eget fel. Kompisarna kunde ha slutat tjata på dig att stanna kvar i staden. Killen kunde ha tagit kontakt med dig istället för tvärtom. Folk kunde ha släpat upp dig på scenen. Förebilden kunde ha sett ditt tvekande och frågat om du ville ha en autograf. Så kan man alltid hålla på, men inget blir bättre av det.
Samtidigt blir inget bättre av att klanka ner på sig själv heller, för att man inte vågade. Men det är lätt hänt. Man vill bara spola tillbaka i tiden och knuffa sig själv upp på scenen, bjuda ut killen på dejt, flytta till den andra staden, hålla tal inför förebilden om hur underbart personen talar/skriver/agerar, osv.
Har man tur lär man sig något efter sitt misstag. Nästa gång kanske man flyttar till ett annat land där man inte känner någon, bjuder ut killen utan att tveka en sekund, spelar huvudrollen i en musikal inför 1000 pers eller själv blir en såndär idol som folk tvekande närmar sig på stan. Men det gör inte misstaget mindre hemskt, speciellt inte efter händelsen. Man har fortfarande en gnagande känsla av "what if", tänk om. En känsla som kanske försvinner med tiden, men som man helst hade klarat sig utan.
Jag har sagt det förr, jag säger det igen.
VÅGA CHANSA! TAKE A CHANGE! VAR INTE RÄDD! DON'T BE SCARED!
Försök lära er av mitt misstag, det tänker jag göra i alla fall.
Kramar!
/ Jennie
Ps. Jag reste till Salt Lake och bodde hos en familj jag aldrig träffat, med en tjej i klassen jag inte kände så bra och chansade på att jag skulle lära känna folk där. Jag gick upp på talarplatsen i mormonkyrkan och pratade om min tro inför minst ett tresiffrigt antal mormoner i ett annat land, på engelska, trots att jag är blyg. Jag gick darrande fram till Martina Haag i Gallerian och sa hur mycket jag gillade henne som författare. Men när det kom till killen, lät jag rädslan ta över. Eller blygheten. Någonting. Tills det blev försent. WHY? :S Ds.
För det absolut värsta som finns är att i efterhand gå och tänka att "jag skulle gjort det, jag skulle sagt det". Jag skulle tagit chansen, men jag vågade inte. Nu är det försent. Försent! Usch vad jag hatar det ordet just nu! :( Too late! Försent! Zu spät! :'( IT SUCKS! IT SUCKS! IT SUCKS!
Visserligen är det inte alltid bara ens eget fel. Kompisarna kunde ha slutat tjata på dig att stanna kvar i staden. Killen kunde ha tagit kontakt med dig istället för tvärtom. Folk kunde ha släpat upp dig på scenen. Förebilden kunde ha sett ditt tvekande och frågat om du ville ha en autograf. Så kan man alltid hålla på, men inget blir bättre av det.
Samtidigt blir inget bättre av att klanka ner på sig själv heller, för att man inte vågade. Men det är lätt hänt. Man vill bara spola tillbaka i tiden och knuffa sig själv upp på scenen, bjuda ut killen på dejt, flytta till den andra staden, hålla tal inför förebilden om hur underbart personen talar/skriver/agerar, osv.
Har man tur lär man sig något efter sitt misstag. Nästa gång kanske man flyttar till ett annat land där man inte känner någon, bjuder ut killen utan att tveka en sekund, spelar huvudrollen i en musikal inför 1000 pers eller själv blir en såndär idol som folk tvekande närmar sig på stan. Men det gör inte misstaget mindre hemskt, speciellt inte efter händelsen. Man har fortfarande en gnagande känsla av "what if", tänk om. En känsla som kanske försvinner med tiden, men som man helst hade klarat sig utan.
Jag har sagt det förr, jag säger det igen.
VÅGA CHANSA! TAKE A CHANGE! VAR INTE RÄDD! DON'T BE SCARED!
Försök lära er av mitt misstag, det tänker jag göra i alla fall.
Kramar!
/ Jennie
Ps. Jag reste till Salt Lake och bodde hos en familj jag aldrig träffat, med en tjej i klassen jag inte kände så bra och chansade på att jag skulle lära känna folk där. Jag gick upp på talarplatsen i mormonkyrkan och pratade om min tro inför minst ett tresiffrigt antal mormoner i ett annat land, på engelska, trots att jag är blyg. Jag gick darrande fram till Martina Haag i Gallerian och sa hur mycket jag gillade henne som författare. Men när det kom till killen, lät jag rädslan ta över. Eller blygheten. Någonting. Tills det blev försent. WHY? :S Ds.
Kommentarer
Trackback
