jensunshiine

Hola!
I fredags var det mösspåtagning på skolan. Förutom skivan det första riktiga steget mot studenten! Och missförstå mig inte, jag är glad. Det ska bli skönt att ta studenten! :D

Men det ska också bli oskönt. :( Varför då? Jo, för att det är ännu en sån där era i ens liv då man går igenom en stor förändring. Innan studenten var ens bana i livet ganska självklar, i alla fall för min del. Jag skulle gå högstadiet, gå ut med bra betyg, gå gymnasiet, gå ut med bra betyg där också. Men nu då? Visst, jag vill gå universitetet. Och helst vill jag gå ut med bra betyg där också, haha. Någon gång. Någonstans. Men när? Var? Det är inte lika säkert.

Jag menar, efter nian var det väl lite samma sak, men det var ändå på något sätt mer självklart att söka till gymnasiet, och att söka i Stockholm. Jag tänkte väl tanken att åka på high school-år och sånt, men ville aldrig riktigt ta det längre än så. Gymnasiet kändes liksom bäst att gå klart hemma. Men nu efter gymnasiet är det inte lika självklart längre. Det är självklart att jag vill plugga vidare sen, men innan dess har jag liksom 500 000 olika val att fundera över. För nu vill jag ta en paus från pluggandet. Och sure, nu tillhör jag i och för sig en av de lyckliga som vet vad de vill göra. Äntligen liksom! ;) Jag vill praktisera på dagiset, jag vill ta körkort och jag vill åka till USA och jobba som Au pair! :D

Men det är inte bara det. Detta är ännu ett sånt där "good bye"-tillfälle, precis som i sexan och som i nian. Och visst, jag överlevde de gångerna och jag kommer överleva den här gången också. Men det känns ändå svårt. Jag menar, mina kompisar kanske kommer att befinna sig på olika delar av jorden. Kontakten kanske minskar mer och mer. :( Och även om vi försöker hålla uppe den, kommer det kanske inte vara samma sak som innan. Inte för att det nödvändigtvis måste vara något negativt, men i alla fall.

Och som "grädde på moset" förväntas man vara vuxen nu! :O Det behövde man inte efter nian. Men nu är vi myndiga och förväntas kunna ta hand om oss själva, kunna fatta våra egna beslut, stå på egna ben och ge oss ut i världen. Visst, jag vet att vi kommer klara det. Jag vet att jag kommer klara det. Men det gör det inte mindre läskigt!

Nu har det här väl inte att göra med den djupare delen av diskussionen i och för sig, men man blir ju sentimental nu också, när man till exempel kollar på "high school graduate"-filmer! Eller låten Graduation av Vitamin C, som jag kommer att bifoga sedan! :O

Såg t.ex Systrar i Jeans 2 tidigare. Ni vet, Spice Girls film! ;D Fast vi är ju fem, men skitsamma! Samma sak. Och alltså, gosh vad jag bölade när de slängde av sig hattarna under flashbacken av graduationen! xD Och när de snackade om framtiden, och om att hålla ihop även utan jeansen. "That was their last gift to us. The rest is up to us", liksom.


Men nu kanske jag ska avsluta med att försöka lugna "era" (mina!) nerver. xD Och då kan jag helt enkelt citera ut låten jag bifogar nedan:

Will we think about tomorrow like we think about now?
Can we survive it out there? Can we make it somehow?
I guess I thought that this would never end
And suddenly it's like we're women and men
Will the past be a shadow that will follow us round?
Will these memories fade when I leave this town
I keep, I keep thinking that it's not goodbye
Keep on thinking it's a time to fly!

And this is how it feels...

As we go on, we remember
All the times we had together
And as our lives change, come whatever
We will still be, friends forever!


Cheesy, jag vet. Men man är tillåten att vara cheesy då man ska ta studenten! ;)

Hugs!
/ Jennie