jensunshiine

Igår var jag påväg hem från stan. Innan jag åkte hade jag basically lyft ut henne utanför porten, för hon envisades med att stå och lukta på ett och samma trappsteg i två minuter i trapphuset(det var hon som ville gå ut, jag tvingade henne inte!). Och när jag väl fick bort henne från det trappsteget gick hon istället ner i trappan mot källaren, trots att jag stod (utspridd över hela trapplanet med dörren i ena handen och andra handen löst puttandes på Puma) och höll upp dörren så att hon mycket väl hade kunnat gå ut.

I alla fall, när jag sedan kom hem typ tre timmar senare stod hon på exakt samma plats. Först märkte hon inte att det var jag som vandrade 20 meter bort, men när jag ropade "Hej Puma!" hände det något magiskt. (det må ha hänt flera gånger tidigare, men det är lika magiskt varje gång!)  Såfort hon hörde vem det var började hon springa. Rakt emot mig. Mötte mig där jag gick på trottoaren och började stryka sig mot benen, jama och gnugga käken mot handen. Sedan följdes vi åt mot ytterdörren, där jag slog koden och släppte in henne i trapphuset. Sedan sprang hon, fjäskandes som en gammal ko ;), upp för trapphuset med mig i hälarna. (och ibland nästan snubblandes på henne, då hon stannade lite sporadiskt och strök sig mot mina ben mitt i en trappa)

Jag blir lika glad varje gång det här händer. Det får en att känna sig så utvald. Hon har liksom inget behov alls av att springa och möta mig, hon kan lika gärna sitta kvar där utanför ytterdörren och vänta på att jag släpper in henne, men hon blir så glad att hon springer och möter mig ändå :) Och det inte som att det händer varje gång hon är ute heller. Vilket får det att bli ännu mer speciellt. Ibland får jag bära in henne när jag kommer hem, för att hon kaxar mot någon stackars liten kattrival och jag inte tycker hon ska göra livet surt för den andra katten, ibland kommer hon lommandes i slowmotion och verkar tänka att "betjänten matte kan gott få vänta lite till, jag har en interessant vägg att nosa på här".

Och det är just den där självständigheten som jag tycker är så underbar med Puma (och katter generellt sätt, men nu snackar jag om Puma eftersom att det är henne jag känner bäst :)).  Hon flyger inte alltid på mig varje gång jag kommer innanför dörren. Ibland ligger hon gott kvar i fåtöljen och tycker att det är mitt jobb att komma till henne, inte tvärtom. Ibland står det "JAG ÄR HUNGRIG" skrivet i pannan på henne och hon fjäskar som om det gällde liv och död (trots att matskålen faktiskt inte är tom, men hon tycker väl maten är för gammal eller nåt xD) Men ibland kommer hon fram, stryker sig mot benet och går sen och gör något annat, som för att säga "kul att du är hemma, matte". Och det är just de där små guldkornen som blir så trevliga. :)

Hade jag haft en hund hade den:

1. Antingen behövt dresseras väl, ala Ceasar hundviskaren style.

2. Eller flugit på mig såfort jag kommit hem och slickat mig i ansiktet, nosat på varenda lilla kroppsdel jag har och skällt som en tok.

Men det tycker Puma är slöseri med energi.

Visst, det är charmigt när Tuffa (farmor och farfars hund) gör så varje gång jag kommer upp för trappan till övervåningen hos dem. Det är charmigt, gulligt och hjärtvärmande. Men det får en inte att känna sig så speciellt utvald, eftersom att hon gör så med flera andra också. I och för sig är jag mer utvald av henne än en del andra människor, eftersom att jag är en av dem hon vill hoppa upp i knät på när vi äter middag, vilket hon bara gör på kanske 10 personer. Men i alla fall. Man vet att det kommer varje gång och då blir det inte lika mycket magi i varje enskilda tillfälle.

Men när jag lägger mig i sängen på kvällen räknar jag inte med att Puma ska komma och vilja trampa på mina ben. Just därför blir det extra mysigt när hon väl gör det. :)

När jag ligger i soffan och kollar på tv, då räknar jag aldrig med att hon ska ta sats, hoppa upp och likt en drottning vandra mot platsen där jag ligger för att sen bestämma sig om hon ska slå sig ned eller inte.

Jag räknar aldrig heller med att hon ska vandra upp, sätta tassarna på mina nyckelben och slicka mig på munnen eller stryka sig mot mitt ansike.

(speciellt eftersom att det agerandet är den finaste komplimangen man någonsin kan få av en katt :D)

Det är helt enkelt så hon är, Puma (och alla andra katter). Hon klarar sig utmärkt utan mina kramar. Ifall hon inte hade gillat mig hade hon kunnat bo här och låta sig bli matad, utan att någonsin komma upp och trampa i mitt knä eller "pussa" mig i ansiktet. I fall jag rent av hade vart dum mot henne (som om det någonsin skulle hända!) hade hon kunnat vandra hem till någon annan familj och försöka charma sig in i deras liv istället.

Men hon har valt oss. Hon har valt mig. Precis som att vi har valt henne. Precis som att jag har valt henne. Och det betyder mer än ni någonsin kan ana. :)

(Ps. Jag vet att inlägget är långt. Ni får helt enkelt se det som att jag tar igen bristen på inlägg genom ett långt ;) Har man skrivarlust så har man! Ds.)