There's one more angel in heaven, there's one more star in the sky. :'(
Har inte orkat skriva om det tidigare. Men som de flesta säkert vet, gick min mormor bort i söndags förrförra veckan. :'(
Och fortfarande kan jag inte vänja mig vid tanken. Det kanske inte är så konstigt iofs. Men skitsamma, jag orkar inte vara logisk, jag vill bara få skriva av mig. Fortfarande kan jag inte inse att jag aldrig mer kommer att få träffa henne. Aldrig mer kommer jag få krama henne. Aldrig mer kommer jag få åka hem till henne och äta god mat. Aldrig mer kommer jag få smaka på äkta mormorsgjord tårta. Aldrig mer kommer jag få höra hennes gulliga stämma kalla mig "Jennie tösen". Aldrig mer kommer jag få höra henne berätta om hur hon träffade morfar, och vilken underbar människa han var. Aldrig. Det är ett fult ord.
Eller vem vet? Kanske kommer jag få det? Om sådär en minst 80 år (japp, här har vi höga planer på att leva länge xD) kanske jag möter henne igen i himmelen och gör alla de där sakerna igen. Men 80 år är mycket tid! :'(
Lite kan jag trösta mig mer tanken, att hon nog (precis som mamma brukade säga om morfar innan och nu även säger om mormor) sitter uppe på molnen just nu, sparkar med benen som om de gungade, och kollar ner på mig och alla andra. :') Hon sitter och håller morfar i handen, äntligen är de tillsammans igen efter mer än 20 år! :'D Och runt omkring dem hoppar Buffle, Smile, Happy och Lilly, hehe. De har de bra där uppe tillsammans. Och hela tiden kollar de ner på mig med ett vakande öga, och ler.
Men det är inte fullkomligt till tröst, även om det värmer. För ibland önskar jag att jag bara kunde krama henne, eller få säga henne några ord. Bara som en liten tröst. Men inte ens det går ju! :( Och sen kommer skuldkänslorna. Varför åkte jag inte hem till henne lite oftare? Varför sa jag inte till henne så ofta som jag borde vilken härlig person hon var? Och varför berättade jag inte för henne hur extremt COOL hon var?
För COOL, det var hon verkligen! Världens coolaste mormor! :D Alltid så noga med att agera rätt, och vad som är rätt och fel. Alltid så noga med att bry sig om sina medmänniskor. Flög luftballong för första och enda gången i sitt liv då hon fyllde 80. Träffade en ny sambo, som hon flyttade ihop med senare, då hon var lite yngre än 80. Alltid lika stolt över sina kläder som hon köpt via internet. Riktigt modemedveten tyckte hon att hon va. ;) Och banne mig, ibland hade hon ju rätt alltså. xD 88 år och stylish, det ni! :D Men trots det är det ändå insidan hon brydde sig mest om, och det märktes på henne. Hon var en väldigt underbar person. En riktig förebild! Precis som hon säger att morfar var, även om jag aldrig fick träffa honom och "see for myself".
En annan sak som muntrar upp mig var vad hon sa näst sista dagen i hennes liv, då hon låg på sjukhuset. Hon hade tydligen skinit upp av glädje varje gång hon hörde mitt namn av mamma. :') Och när mamma berättade mina framtidsplaner om praktik och Au pair, hade hon lett och tyckt det va bra att jag upplevde världen lite innan jag började plugga. :') Och sen hade hon sagt något i stil med "Jennie är så fin, en gåva vi fick" eller nåt sånt. :') För att komma från en sån underbar person, värmer det rejält! :'D
Det får räcka, för den här gången. Mer kommer att komma, för jag har märkt att jag mår lite bättre när jag får skriva av mig såhär.
Tillslut, än en gång: R.I.P, Rest in Peace, Evy Lehfeldt! Världens bästa och COOLaste mormor! :') <3 Hoppas hon har lärt sig använda internet lite bättre däruppe på molnen, i sånna fall kanske hon kan läsa det här. xD ;) Om du läser det här mormor: Jag älskar dig och hoppas att du har det bra!
Kramar
/ Jennie
Och fortfarande kan jag inte vänja mig vid tanken. Det kanske inte är så konstigt iofs. Men skitsamma, jag orkar inte vara logisk, jag vill bara få skriva av mig. Fortfarande kan jag inte inse att jag aldrig mer kommer att få träffa henne. Aldrig mer kommer jag få krama henne. Aldrig mer kommer jag få åka hem till henne och äta god mat. Aldrig mer kommer jag få smaka på äkta mormorsgjord tårta. Aldrig mer kommer jag få höra hennes gulliga stämma kalla mig "Jennie tösen". Aldrig mer kommer jag få höra henne berätta om hur hon träffade morfar, och vilken underbar människa han var. Aldrig. Det är ett fult ord.
Eller vem vet? Kanske kommer jag få det? Om sådär en minst 80 år (japp, här har vi höga planer på att leva länge xD) kanske jag möter henne igen i himmelen och gör alla de där sakerna igen. Men 80 år är mycket tid! :'(
Lite kan jag trösta mig mer tanken, att hon nog (precis som mamma brukade säga om morfar innan och nu även säger om mormor) sitter uppe på molnen just nu, sparkar med benen som om de gungade, och kollar ner på mig och alla andra. :') Hon sitter och håller morfar i handen, äntligen är de tillsammans igen efter mer än 20 år! :'D Och runt omkring dem hoppar Buffle, Smile, Happy och Lilly, hehe. De har de bra där uppe tillsammans. Och hela tiden kollar de ner på mig med ett vakande öga, och ler.
Men det är inte fullkomligt till tröst, även om det värmer. För ibland önskar jag att jag bara kunde krama henne, eller få säga henne några ord. Bara som en liten tröst. Men inte ens det går ju! :( Och sen kommer skuldkänslorna. Varför åkte jag inte hem till henne lite oftare? Varför sa jag inte till henne så ofta som jag borde vilken härlig person hon var? Och varför berättade jag inte för henne hur extremt COOL hon var?
För COOL, det var hon verkligen! Världens coolaste mormor! :D Alltid så noga med att agera rätt, och vad som är rätt och fel. Alltid så noga med att bry sig om sina medmänniskor. Flög luftballong för första och enda gången i sitt liv då hon fyllde 80. Träffade en ny sambo, som hon flyttade ihop med senare, då hon var lite yngre än 80. Alltid lika stolt över sina kläder som hon köpt via internet. Riktigt modemedveten tyckte hon att hon va. ;) Och banne mig, ibland hade hon ju rätt alltså. xD 88 år och stylish, det ni! :D Men trots det är det ändå insidan hon brydde sig mest om, och det märktes på henne. Hon var en väldigt underbar person. En riktig förebild! Precis som hon säger att morfar var, även om jag aldrig fick träffa honom och "see for myself".
En annan sak som muntrar upp mig var vad hon sa näst sista dagen i hennes liv, då hon låg på sjukhuset. Hon hade tydligen skinit upp av glädje varje gång hon hörde mitt namn av mamma. :') Och när mamma berättade mina framtidsplaner om praktik och Au pair, hade hon lett och tyckt det va bra att jag upplevde världen lite innan jag började plugga. :') Och sen hade hon sagt något i stil med "Jennie är så fin, en gåva vi fick" eller nåt sånt. :') För att komma från en sån underbar person, värmer det rejält! :'D
Det får räcka, för den här gången. Mer kommer att komma, för jag har märkt att jag mår lite bättre när jag får skriva av mig såhär.
Tillslut, än en gång: R.I.P, Rest in Peace, Evy Lehfeldt! Världens bästa och COOLaste mormor! :') <3 Hoppas hon har lärt sig använda internet lite bättre däruppe på molnen, i sånna fall kanske hon kan läsa det här. xD ;) Om du läser det här mormor: Jag älskar dig och hoppas att du har det bra!
Kramar
/ Jennie
Kommentarer
Trackback
